ÅFOR 2014 ombord Team Räknäs

Bubblan 2.0

Så sitter man här igen, med ännu ett Gotland Runt / ÅF Offshore Race i bagaget. Läser man igenom förra års berättelse: ÅFOR2013  så märker man att mycket var likt i år. I år blev dock det sportsliga resultatet enormt mycket bättre med gynnsammare väder och en chansning som gick hem.

Vi började med en fin start i lovart om hela startgruppen.

Chansningen

I början av maj påbörjades de mer konkreta förberedelserna inför ÅFOR 2014, inventering av utrustning etc. Det var just då lite svårt att finna den rätta motivationen inför ÅFOR 2014 och det kändes inte så inspirerande att göra om samma sak igen som vi redan gjort 4 gånger tidigare. Någonstans där återuppväcktes en gammal idé, att vi skulle mäta in en större och topphissad spinnaker. Detta tände gnistan igen och vi var taggade på ÅFOR igen. En större spinnaker skulle innebära en seglingstekniskt större utmaning och göra oss snabbare på undanvind i lättare vindar. Vi skulle gå mer jämt med våra snabbare konkurrenter, vilket skulle ge ett mer intressant race. Tanken var alltså inte främst att öka våra vinstchanser, utan helt enkelt att vi ville ha roligare på havet. Med minsta tänkbara tidsmarginal fick vi ett nytt mätbrev med vår nya spinnaker. Vårat SRS tal höjdes från 1.057 till 1.083 vilket innebar att vi var tvungna att segla 2.6% snabbare runt Gotland, i praktiken ca 2 timmar fortare. Just då kändes det lite väl hårt...

Foto Henrik Hydén

Vädret

Med ny spinnaker är vår båt om möjligt ännu mer optimerad mot ett specifikt väderscenario. Vi vill ha undanvind så att spinnakern kan användas, men det får inte blåsa för mycket. Dels vet vi inte hur mycket vind mastoppen klarar med den större spinnakern och dels går vi inte lika fort som våra konkurrenter när det blåser hårdare. Det är helt omöjligt för oss mot båtar som t.ex.Vindile med sin långa vattenlinje eller Bull med planande skrov. Så innan start fans en stark önskan om lätta nordliga vindar som skulle vrida till syd lagom tills vi kom till Hoburgen. Otroligt nog var det just precis så det blev! 

Masttoppen

Vi har sedan tidigare satt på ett fiolstag för att styva upp den tunna kaltoppen på masten, men vi har ingen aning om hur mycket belastning den egentligen klarar. Detta var ett orosmoment under hela racet. Vi riktade hela tiden bävande blickar mot toppen, hur mycket böjer den sig nu? Denna oro minskade inte direkt ju närmre mål och en potentiell vinst vi kom. Det var svårt att sova på de sista frivakterna. Nedifrån sjökojen lät det som masten skulle ramla ner vilken sekund som helst eller att något beslag skulle lossna från däcket. Sista prövningen för masttoppen var halvvinden från Almagrundet in mot mål. Vi hade precis rundat efter Boj-Boj som låg på 2:a plats efter oss (vi hade vid det laget ca. 1 h till godo på dem på omräknad tid). Vi kände dock att vi hade möjlighet att trycka oss förbi dem och slå dem även på seglad tid. Det blåste ca 7 m/s och belastningen på masttoppen borde nu varit maximal, antagligen max på hela racet. Då insåg vi som tur var att det taktiskt riktiga var att ta ned spinnakern och segla på säkerhet in i mål med genua.

Knackningar i däcket

Någonstans efter rundning av Hoburgen började det höras knackningar i däcket, detta hade dock inte med båtens veka konstruktion att göra, utan besättningens skrockfullhet. Så fort någon sa något som på något sätt utmanade ödet och indikerade att vi kanske skulle vinna racet, så blev det en knackning i däck "ta i trä". Martin var föregångare av detta och tog det till en ny nivå genom att knacka bara han tänkte denna typ av "syndiga" tankar. Även från sjökojen.

Navigeringsmissar

Vid två tillfällen höll vi på att göra bort oss rejält och sätta båten på grund. Ström (alltså inte Linus Ström) är en konstant bristvara med bara ett batteri ombord, dessutom ingen möjlighet att ladda det. Batteriet ska driva VHF, lanternor, logg, kompasbelysning och GPS, där GPS:en är den största boven. Därför var den på "stand by" största delen av tiden och det höll på att bli en lite för stor del av tiden... Efter Hoburgen gick vi in nära land för att bevaka Boj-Boj som i allmänhet strök så nära land det var möjligt. Linus och Martin var helt uppslukade av en diskussion om det för taktiska läget. När Linus, som hade rodret, kom på att vi borde kolla navigationen hade vi lite strul med det fantastiskt komplicerade användargränssnittet på GPSn, vilket gjorde att vi insåg lite sent att vi befann oss innanför 3 meterskurvan med ett minfält av stenar runt oss. Att Martin (med få sekunder på fördäck i bagaget) var den enda tillgängliga att sköta spinnakerbommen under den gipp för undanmanöver som krävdes, gjorde dessutom att vi kom ännu längre in mot land. Men turen var med oss och vi var kvar i racet.

Vi gjorde sedan en till (snudd på klassisk navigationsmiss) då vi gick väldigt nära (?) Kopparstenarna på väg mot Almagrundet. Otroligt lätt att glömma dessa, som ligger mitt ute på havet på den kurs som bär närmaste vägen mellan Gotska Sandön och Alma. Men även denna gång klarade vi oss från ett snöpligt slut av racet.

Blixtrar och dunder

Under racet råkade vi ut för två åskmoln, det första vid Östergarn som bjöd på 30 min spöregn och sträckbog i 7 m/s. Vindile blåste om oss i lovart och visade vad racet kunde ha varit med en annan prognos. Det andra åskmolnet träffade oss precis innan Salvorev utanför Fårö. Vi gjorde fin fart med spinnaker men upptäckte att båtarna låg still och försökte kryssa några hundra meter framför oss. Vi försökte slöra ut mot havet för att undvika att göra dem sällskap. Då slog åskan till, rakt över oss som det verkade. Det regnade intensivt och övergick så småningom till kraftigt hagel. Vi anade oråd och bytte från spinnakern till genua. Vi visste inte alls vad detta moln hade i beredskap för oss. Så plötsligt hördes ett vinande ljud och vinden ökade kraftigt. Vi tog ned genuan oxå och länsade iväg 7-8 knop på bara storen. För några skräckblandade sekunder visste vi inte hur mycket vinden skulle fortsätta att öka. Vi hann tänka: nu kommer det 20-30 m/s och det gäller att hålla båten på kurs så vi inte broachar, hur fort kommer det gå? 15 knop? När vi tänkt klart denna tanke försvann vinden helt. Alla båtar omkring oss seglade åt helt olika håll, med sina privata vindriktningar. Nu gällde det bara att ta sig så långt från molnet som möjligt och komma tillbaks till den "riktiga" vinden. 15 min senare var vi på väg med spinnaker mot Gotska Sandön igen. För att krydda denna upplevelse ytterligare såg vi en tromb över land som vi som tur var klarade oss på behörigt avstånd ifrån.

Att segla jämnt med 40-fotare

Vi har blivit vana att bli akterseglade och lämnade ensamma på havet av större båtar men i år hände det orimliga att vi seglade jämnt med 40-fotare med vår 7-meters båt. Med den nya spinnakern hittade vi en sweet spot som gjorde att vi kunde accelerera från 3-3.5 knop till 5 knop och segla jämnt med betydligt större båtar. Det var ett smalt spår att styra i och vi behövde skära kraftigt men det var snabbt. Om vinden ökade mer än de 3-4 m/s som var den upplevda medelhastigheten utanför blekena så blev vi omåkta. Vi seglade aktivt och hade flyt och seglade upp oss däremellan. Vi fnissade många gånger åt de stora båtar som seglat om oss under etappen i skärgården och som vi kommit i fatt upprepade gånger när vi tänkte hur irriterande det måste vara för dem. Det var först när vi passerat Fårö och Salvorev som tåget gick med alla snabbare båtar och vi blev påminda hur det brukar vara.

Vi vann till slut både klassen SRS C och totalen i SRS. Om man ser till antalet båtar som seglar SRS kan man med gott samvete säga till lekmannen att man vunnit Gotland Runt, "seglingens Vasalopp". Känns extra bra att man slipper tillägga att man bara vann klassen, detta brukar ju den oinvigde inte förstå.  

Vi vill slutligen tacka Benn's, Adidas Sailing och True Heading för stödet under ÅF Offshore Race.